Yoga på hjärnan
Psykologen Christina Andersson visar i en nyutkommen bok på de psykologiska effekterna av yoga och att ta hand om kroppen.
– Vi psykologer kan till exempel använda oss av andningstekniker för att stabilisera en patient i ett svårt känsloläge, säger hon.
I sin nya bok ”Yogahjärnan”, som skrivits ihop med yogainstruktören Sara Granström Powiecki, kombinerar psykologen och doktoranden Christina Andersson sin kliniska erfarenhet och forskarblick med intresset för kroppen och yoga.
– Det är inte bara fler människor som söker sig till yogarummet, fler psykologer är också intresserade av kroppsbaserade tekniker som andning och meditation vid exempelvis trauman och stress. I boken kombinerar jag yogans bottom-up-praktiker med top-down som psykologen har kunskap om, säger hon.
Använda kroppen
Christina Andersson vill få ut kunskap om allt ifrån andningstekniker till tacksamhetsövningar till terapirummen.
– Till exempel kan man göra en guidad övning för att minska ångestpåslaget innan man börjar att prata om svåra saker, det kan vara ett att reglera känslotillståndet. Det handlar inte om att allt ska lösas genom yoga, utan om att kunna använda kroppen för att exempelvis självreglera.
Det handlar enligt Christina Andersson om att förbereda kroppen och psyket, till exempel för att ta till sig psykoedukation i sin terapi.
– Den här integrationen mellan kropp och sinne sker alltmer. Man ska alltså inte bara prata hos sin psykolog och sedan göra det andra någon annanstans. Det är egentligen inte så märkvärdigt utan snarare begripligt att kombinera.
”Man ska inte bara prata hos sin psykolog och göra det andra någon annanstans.”
Accepterande blick
Att just kunna använda sig av många olika verktyg är värdefullt, menar Christina Andersson.
– Något man sett hjälpa vid exempelvis stressproblematik, som idag mäts via hjärtvariabilitet, är compassionträning och yogapraktik.
Christina Andersson har länge intresserat sig för compassionfokuserad terapi.
– I det arbetet har jag tittat på olika sätt att använda kroppen för att få trygghet, och på det sättet göra förändringsarbete möjligt. Det är på den ”plattformen” man vill möta sina patienter, en plats där de kan ta till sig nya verktyg eller ha en mer accepterande blick mot sig själva.
