Psykolog med egen diagnos
Elsa Janni har länge varit öppen om sin egen bipolärdiagnos, något hon ibland kan använda sig av i mötet med patienter.
– Bara vetskapen att jag har liknande erfarenheter kan vara terapeutisk eller ge hopp, säger hon.
Psykologen Elsa Janni är aktuell med Tröstebok för dig som är deppig och har tidigare utkommit med boken Igår var jag lycklig idag vill jag dö, där hon skriver om sin bipolärdiagnos. Hon har också föreläst om sin sjukdom i tio års tid.
– Innan den första boken gavs ut var jag väldigt orolig, men jag bestämde mig för att inte låta det styra mig. Jag tyckte att det var ett viktigt tema att skriva om och att det kan bli hjälpsamt för de som läser – det blir ett annat perspektiv när man är både psykolog och drabbad, säger Elsa Janni.
”Det finns en del patienter som sökt sig till mig just på grund av att jag har den här erfarenheten.”
Vara ett exempel
Reaktionerna har varit positiva.
– Det finns säkert de som har något att invända, men de säger det inte till mig. Så jag har bara fått bra respons från kolleger, och det finns en del patienter som sökt sig till mig just på grund av att jag har den här erfarenheten. Flera uttrycker att de tycker att det är skönt att prata med någon som själv är drabbad. Andra vet förstås inte om det, det är inget jag brukar ta upp om det inte är relevant i sammanhanget.
Hur kan du använda dig av din erfarenhet i terapin?
– Det händer att jag använder det till exempel när det finns en skam kring en diagnos eller rädsla att pröva mediciner i de fall där de kan behövas. Då kan jag använda mig själv som ett exempel för att ge hopp eller motivation. Det är förstås alltid en avvägning, säger Elsa Janni.
Jämlik relation
Hon tycker att det är viktigt att det finns en ram, men att man inom den ramen kan bjuda på sig själv.
– Jag vill inte vara psykologen som sitter och är expert och hummar och är någon slags auktoritet. Patienten vet ju mycket mer om sitt liv än vad jag vet, säger Elsa Janni.
Hon tycker att det är viktigt att luckra upp bilden av psykologer som ”duktiga och stabila”.
– Redan på psykologprogrammet uppstår en viss kultur som inte är hjälpsam för någon, allra minst psykologerna själva. Det är också viktigt att inför patienter visa att vi är människor med eget lidande, då blir det en mer jämlik relation. Även om jag sitter på kunskap som patienten inte har, så är vi ändå två jämlikar och två människor och jag kan själv hamna i patientstolen som psykolog, det är viktigt att förmedla, säger Elsa Janni.
